Kärlek
Anonym frågar:
Är inte en del av sanningen att du ville ha en paus i förhållandet för att någon annan visat intresse? Är det då helt rättvist att lägga hela skulden på Dennis?
Rebecca Svarar:
Visst är det sant att jag ville ta "paus", Och det var en annan som visade intresse, jag sa att det berodde på det men det var bara ett sammanträffade att det hände, Anledningen till att jag bad om pausen handlade egentligen om min sjukdom, Jag såg hur mycket det påverkade Dennis och när det blev värre igen så klarade jag inte av att säga att jag redan då hade insett att jag kanske inte kommer kunna överleva cancern, vilket vi vet till typ 90 procent med säkerhet nu. Och Istället för att säga sanningen och be honom att stanna hos mig och hjälpa mig kämpa så stötte jag bort honom, när jag sedan några dagar senare insåg att jag skulle be honom stanna så sa han att det var slut.
Jag har aldrig velat lägga hela skulden på honom. eller jo till en viss del ville jag skylla ifrån mig.
den förste oktober, på kvällen, på lekplatsen är mitt värsta minne, jag skulle göra vad som hellst för att ändra mina ord där, då det var då jag bad om en paus. Jag tänker på det varje dag och jag hatar ärligt talat mig själv så mycket för det ögonblicket. jag har försökt förklara och prata med honom och till och med skickat brev men han tror mig ändå inte, det kan jag väl kanske förstå att han inte gör vem fan skulle lita på mig?
MEN KOM IHÅG ATT JAG VILLE INTE TA PAUSEN FÖR ATT NÅGON ANNAN VISAT INTRESSE! Det var bara en idiotisk bortförklaring för att jag inte ville låta Dennis utstå mer av min sjukdom för han är värd så mycket bättre än så, än mig.
Är inte en del av sanningen att du ville ha en paus i förhållandet för att någon annan visat intresse? Är det då helt rättvist att lägga hela skulden på Dennis?
Rebecca Svarar:
Visst är det sant att jag ville ta "paus", Och det var en annan som visade intresse, jag sa att det berodde på det men det var bara ett sammanträffade att det hände, Anledningen till att jag bad om pausen handlade egentligen om min sjukdom, Jag såg hur mycket det påverkade Dennis och när det blev värre igen så klarade jag inte av att säga att jag redan då hade insett att jag kanske inte kommer kunna överleva cancern, vilket vi vet till typ 90 procent med säkerhet nu. Och Istället för att säga sanningen och be honom att stanna hos mig och hjälpa mig kämpa så stötte jag bort honom, när jag sedan några dagar senare insåg att jag skulle be honom stanna så sa han att det var slut.
Jag har aldrig velat lägga hela skulden på honom. eller jo till en viss del ville jag skylla ifrån mig.
den förste oktober, på kvällen, på lekplatsen är mitt värsta minne, jag skulle göra vad som hellst för att ändra mina ord där, då det var då jag bad om en paus. Jag tänker på det varje dag och jag hatar ärligt talat mig själv så mycket för det ögonblicket. jag har försökt förklara och prata med honom och till och med skickat brev men han tror mig ändå inte, det kan jag väl kanske förstå att han inte gör vem fan skulle lita på mig?
MEN KOM IHÅG ATT JAG VILLE INTE TA PAUSEN FÖR ATT NÅGON ANNAN VISAT INTRESSE! Det var bara en idiotisk bortförklaring för att jag inte ville låta Dennis utstå mer av min sjukdom för han är värd så mycket bättre än så, än mig.
Kommentarer
Trackback
