Ärlighet varar längst!
mer självsäker, jag vågade ta för mig och jag älskade att stå i centrum. Nu har jag ju istället blivit blyg och mycket osäker.Mamma och pappa har också förändrats, förr lät dom mig stanna ute halva natten men ju mer tiden har gått sen första diagnosen, desto mer oroliga har dom blivit, och nu får jag knappt ta en promenad mitt på ljusa dan utan att dom måste veta med vem, var och hur länge jag tänkt gå. Och ännu värre är det nu när jag inte kan gå så långt. dom verkar inte tro på att morfin och sittplatser existerar. Jag känner mig kvävd och saknar den frihet som jag hade tidigare.
När jag ändå är igång så skulle jag bara vilja be om ursäkt till alla jag sårat i mitt liv. Jag minns inte allt och vissa
Om någon skriver något som dom inte vill att folk skall veta så kan jag svara via sms, mail eller privatmeddelande på facebook. Jag lovar att ta era kommentarer med stor omsorg och jag lovar att inte bli sur eller sårad så länge ni skriver sanning."Ärlighet varar längst"
Så ta chansen nu!
Jag hoppas att ni visar era tankar, jag vill ju inte att någon skall vara ledsen eller arg på mig..
Själv är jag en som lätt förlåter och jag hoppas att det gäller det samma med er.
Hej då vänner!
Vännen jag förstår hur du känner alldeles för väl. Du glömmer väl inte att jag finns ett telefonsamtal bort bara???? Kramar om dej..
Förstår åxå, men du ska veta att det inte är lätt att vara förälder heller. Tänk dig att det allra käraste du har förvandlas till glas... inte så lätt att inte vara överbeskyddande då. Jag skulle nog klä in med både bonull o vadderat världen. Men det kan säkert vara påfrestande för "glasfiguren". Kramar till dig o dina nära! Önskar att du får allt du vill när du vill!
Sitter här med tårar i ögonen när jag läser det här. Jag känner sååå med dig, men jag kan också förstå dina föräldrar. Å det där med att be om förlåtelse visar på vilken otroligt mogen och fin människa du är, men jag måste också säga att jag betvivlar starkt att du kan ha något att att förlåta, så genomgo som du verkar.
KRAMAR i massor till dig och så ska jag be universum att ge dig den frihet du så starkt önskar och förtjänar.
Man säger att ordet förlåt är det svåraste ord man kan uttala och verkligen mena det. Att det är lättare att säga förlåt till ett barn eftersom man lättare kan känna sympati för ett barn än för en vuxen. Har med stolthet att göra vuxna emellan. Att göra som du nu gör tyder på STOR STOR insiktsfullhet och STOR STOR sympati gentemot andra. Du är så UNIK Becca...och skall jag vara ärlig, vilket jag ALLTID är när jag skriver till dig så säger jag att jag har väldigt svårt att tänka mig att du sårat någon. Inte du, inte medvetet i alla fall, om inte någon missuppfattat något, vill säga. Och jag håller med Camilla vorde du min dotter så skulle jag linda dig i bomull och sätta in dig i en kristallkula....(ler brett) så det är TUR att du inte har SÅ HÄR schåpig mamma...men du får säga till på skarpen. Kom igen Becca...du är modig och stark SÅ även ute i naturen i friska luften..RYT TILL (du hör väl att jag säger allt detta med glimt i ögat men ändå på stort stort allvar) Sköt om dig ha det bra (och RYT)...(ett hjärta här om jag kunnat göra den)
varm kram...
Mormors älskade lilla gulle unge ,kan det finnas
någon du har sårat så att du ska behöva be om ursäkt
om det skulle vara så måste du ha blivit sårad på något sätt. Inte morfars och mitt minsta barnbarn ej heller någon av din syster eller kusiner har varit annat än snälla mot oss.Många tusen kramar till dig från oss.
