RebeccaMariaAronsson

 

Det är konstigt ändå, faktumet "första kärlek"
Jag har hela mitt liv vart kär i olika människor, till, och med Roger pontare, ja jag vet att det bara är konstigt, men som yngre hade jag svårt att förstå skillnaden mellan kärlek och vänskap. så jag tar första kärleken från och med sexan då. jag kärade lätt ner mig i olika personer som jag träffade i skolan och på Hedegården, men den "första" var nog Jonas, Vi var bara tillsammans i en vecka men det berodde på att jag inte vågade träffa honom för att jag inte kände honom, men däremot blev vi väldigt bra kompisar efteråt, och nu är jag mer "kär" i våran vänskap, nästan som syskon, för jag kan dela med mig av allt jag tänker och känner till honom, visst att jag från och till tyckte om honom som mer än vän under tiden vi var kompisar, då tyckte jag det var hemskt men nu skulle jag inte vilja göra nånting för att ändra på det, jag vet att vi inte träffas så ofta, men när vi gör det så märker man att vänskapen fortfarande finns kvar och den är lika stark som från början..

Den "första" kärleken som jag har vågat leva ut var nog Dennis, först var vi tillsammans i nio månader då vi förlovade oss och var förlovade i ett år, ja ett år och nio månader, det är lång tid, och vi han göra mycket och har många minnen att dela på, men det tog slut, en liten annorlunda historia, antagligen så var vi inte så vuxna som vi trodde och gick ut på alldeles för djupt vatten. nu är det ju slut men jag har så mycket lärdom av vårt förhållande som jag kan ta med mig in i framtiden.

ja jag tror det var allt, om min första kärlek, Kramar från Becca

Ja vem är jag?
Jag heter Rebecca Maria Aronsson och föddes den 3:e oktober 1993, till skillnad från min syster så gick det fort, och jag skrek och skrek hela tiden..
som liten var jag mycket busig och lärde mig väldigt fort, vid sex månader ställde jag mig upp alldeles själv och när jag var åtta månader tog jag mina första steg. jag hade väldiga problem med öroninflammation om och om igen tills nån gång i sjuan då dom opererade mig och sen dess har jag bara haft ont vid förkylning.

Jag kan ärligt säga att jag var en jobbig unge när jag var liten, jag hade alldeles för mycket energi och alldeles för lite att göra. samtidigt var jag lilla Rebecca som alla ändå inte kunde annat än tycka om, speciellt på mammas sida av släkten där jag var yngst. Jag var duktig i skolan, särskilt i matte, det var alltid mitt favoritämne som liten, men jag gjorde inga läxor förrän tidigast i sexan, jag hade många vänner men alla gick på samma skola, det var sällan jag umgick med någon som inte gick på samma skola som jag eftersom jag på nåt sätt alltid har vart blyg för nya människor, det märktes inte lika mycket när jag var liten men mellan 2007 och 2009 så var jag nog så blyg det gick att bli.

När jag gick i sexan så blev jag mobbad, inte för mitt utseende eller för hur jag var som person nej, jag var kompis med den som var "populärast" och vi gillade samma kille, bara det lilla gjorde att killen och kompisen fick nästan alla emot mig, det var jobbigt då, men nu ser jag det som en lärdom om hur livet kan vara,, efter det så har jag aldrig gjort någon illa varken fysiskt eller psykiskt om den personen i fråga inte har sårat mig först för i sådana fall kan jag dra till med de mest elakaste kommentarerna som jag sedan alltid har ångrat att jag sagt.

Under sjuan fick jag en hejdlös tandvärk, FYRA gånger! jag fick utskrivet antibiotika varje gång men när tandläkarna hade fyllt fyra döda tänder så insåg dom att något måste vara fel, dom gjorde en röntgen och såg att även benet i underkäken var dött, så jag fick åka ner till Halmstad och ta ett prov för en cysta hade dom fattat att det var, så dom var tvungna att ta ett prov för att se om den var god- eller ondartad. veckan efter åkte vi till Grekland och hade de två härligaste semesterveckorna någonsin! vi fick vänta hela sommaren på svar från sjukhuset men vid skolstarten fick vi svaret att vi skulle åka till östra sjukhus och att sen se att det stod Barncancercentrum på dörren fick det att brista inuti mig. när doktorn sedan berättade att det var cancer, E.W.I.N.G sarkom hette den, jag har blockerat resten av samtalet men minns att både jag och mamma grät, pappa och syster satt mer och höll det för sig själva men jag kan nog tänka mig vad dom tänkte, det vi alla tänkte, Rebecca kommer dö. När läkaren sen sa att det fanns medicin till det så tvekade jag inte en sekund för att acceptera den. 
Jag fick medicinen i tre dagar var tredje månad jag har även blockerat det minnet men jag minns hur illa jag mådde, spydde dygnet runt inne på sjukhuset och åt ingenting. medicinen hjälpte i början men det hjälpte inte helt så dom opererade mig, bytte ut hela underkäken och sånt, sen fick jag även strålning och ännu mer cellgifter. 
sen så trodde vi att jag var frisk i ett helt år men då märkte jag att jag hade väldigt ont i knät och sen så fick jag jätte ont i ryggen och åkte in akut, det var cancer på båda ställena och jag fick först tömma lungorna på vätska och sen så fick jag medicin mot det igen. i somras så opererades jag igen, på båda ställen men i knät försvann inte allt så jag fick strålning där med, och nu har det även kommit till lungorna men jag har redan fått de olika sorterna av behandlingar som finns så jag testar nu ett par tabletter och får se om det fungerar.

Sjukdomen har inte bara vart dålig utan jag har ju formats som person av det, jag ser inte livet längre som något självklart och försöker nu leva som om varje dag vore den sista samtidigt som jag jobbar så hårt jag kan och orkar för ifall jag får uppleva framtiden, och om jag inte gör det så tror jag på faktumet om att jag har format människorna i min omgivning så att dom kommer göra stordåd i framtiden. och jag vill inte heller att man ska sörja min död utan hylla mitt liv, för mig är alla andra viktigare än jag och jag vill inte att någon skall tycka synd om mig utan se istället det som är bra med mig.. 

Hoppas att niförstår lite mer om hur jag var och är. 
xoxo Becca!