Minns tillbaka..
Jag minns hur det var i början när jag precis fått diagnosen. Jag blev rätt så Paff och gick som i ett vakuum i några dagar, jag försökte låtsas som att det inte var sant, att det bara var en dröm, en mardröm.. Men ju mer tiden gick och vartefter jag berättade desto mer insåg jag att det var sant..
Det var jobbigt de första dagarna i skolan när hela klassen, eller ja, hela högstadiet visste, Jag betedde mig som vanligt men många började behandla mig annorlunda.
Man kanske tror att det inte var så farligt men försök själva leva er in i min situation, liksom när ingen pratar med dig för att dom inte visste vad dom skulle säga, det var jättejobbigt, jag var ju fortfarande samma Rebecca, bara för att jag hade en tumör i mig så betydde det inte att jag hade förändrats som person.
Men tillslut så fattade dom nog det för dom började behandla mig som den ag är mer och mer med tiden fast det gick aldrig helt över. Det var sällan någon "småbusade" med mig som med alla andra, Jag hade ju på något sätt blivit "cancertjejen" trotts att jag gjorde allt för att det inte skulle bli så..
När jag började gymnasiet så blev det något bättre och enklare.
Jag var ju för tillfället "frisk" så jag kunde berätta att jag hade HAFT cancer och sen när den kom tillbaka så berättade jag såklart direkt men då var jag inte "cancertjejen" utan "Rebecca som tyvärr fått cancer" En helt annan titel fast det försvann ju inte helt.. men jag blev mer uppskattad som person av mina nuvarande klasskamrater. Inte för att mina gamla var helt hemska men nu slipper jag nästan helt de där "medlidsamma" blickarna som jag ofta fick på min gamla skola, som om dom bara var snälla för att det var "synd" om mig.
Nu får jag nästan aldrig de där blickarna utan jag får "sanna" blickar, och det är ingen som är snäll för att jag är sjuk utan dom behandlar mig "ärligt", som den jag är (tror jag).
Jag är ju faktiskt som alla andra, jag förstår att folk inte vet hur man skall behandla mig, och hur mycket man får prata om "DET" men jag är helt öppen med allt,
Hur behandlar du en som är förkyld? När den personen kommer tillbaka till skolan går du då tyst och inte vet om du får nämna förkylningen eller inte? nej jag trodde inte det heller, så varför behandla mig annorlunda?
Okej, min sjukdom är typ "dödlig" men jag är inte för tillfället döende? jag har inte gett upp och kommer väl inte ge upp än, jag har mina dagar då jag funderar på det men jag vågar inget annat än att stanna kvar på jorden..
Så nu fick jag ut lite känslor här, men jag tyckte att folk behöver veta ibland att jag är en helt vanlig person det är bara när jag ligger på sjukhuset (och knappt då) som jag ser mig själv som "sjuk".
Det var allt för stunden, HEJ DÅ!
Det var jobbigt de första dagarna i skolan när hela klassen, eller ja, hela högstadiet visste, Jag betedde mig som vanligt men många började behandla mig annorlunda.
Man kanske tror att det inte var så farligt men försök själva leva er in i min situation, liksom när ingen pratar med dig för att dom inte visste vad dom skulle säga, det var jättejobbigt, jag var ju fortfarande samma Rebecca, bara för att jag hade en tumör i mig så betydde det inte att jag hade förändrats som person.
Men tillslut så fattade dom nog det för dom började behandla mig som den ag är mer och mer med tiden fast det gick aldrig helt över. Det var sällan någon "småbusade" med mig som med alla andra, Jag hade ju på något sätt blivit "cancertjejen" trotts att jag gjorde allt för att det inte skulle bli så..
När jag började gymnasiet så blev det något bättre och enklare.
Jag var ju för tillfället "frisk" så jag kunde berätta att jag hade HAFT cancer och sen när den kom tillbaka så berättade jag såklart direkt men då var jag inte "cancertjejen" utan "Rebecca som tyvärr fått cancer" En helt annan titel fast det försvann ju inte helt.. men jag blev mer uppskattad som person av mina nuvarande klasskamrater. Inte för att mina gamla var helt hemska men nu slipper jag nästan helt de där "medlidsamma" blickarna som jag ofta fick på min gamla skola, som om dom bara var snälla för att det var "synd" om mig.
Nu får jag nästan aldrig de där blickarna utan jag får "sanna" blickar, och det är ingen som är snäll för att jag är sjuk utan dom behandlar mig "ärligt", som den jag är (tror jag).
Jag är ju faktiskt som alla andra, jag förstår att folk inte vet hur man skall behandla mig, och hur mycket man får prata om "DET" men jag är helt öppen med allt,
Hur behandlar du en som är förkyld? När den personen kommer tillbaka till skolan går du då tyst och inte vet om du får nämna förkylningen eller inte? nej jag trodde inte det heller, så varför behandla mig annorlunda?
Okej, min sjukdom är typ "dödlig" men jag är inte för tillfället döende? jag har inte gett upp och kommer väl inte ge upp än, jag har mina dagar då jag funderar på det men jag vågar inget annat än att stanna kvar på jorden..
Så nu fick jag ut lite känslor här, men jag tyckte att folk behöver veta ibland att jag är en helt vanlig person det är bara när jag ligger på sjukhuset (och knappt då) som jag ser mig själv som "sjuk".
Det var allt för stunden, HEJ DÅ!
Tillbaka på ruta ett..
Jag har ingen lust att skriva så ni får läsa det som stod på pappas blogg
"Ett tungt besked från läkaren idag. Rebecca har fått cancer i lungorna. Dom är ca: 1 cm stora (4 st). Hon har haft mycket behandlingar tidigare och det finns inte så mycket varianter av cellgifter för Ewing Sarkom och kroppen orkar nog inte mer av den befintliga sorten och det har ju inte botat henne tidigare. Dom vet inte hur dom ska göra med hennes cancer och vet med andra ord inte om dom kan bota henne. Hon ska nu få tabletter som skall hämna nybildande av blodkärl, vilket är viktigt för cancerns överlevnad och tillväxt. Om tre månader tar dom nya röntgenbilder för att se hur det reagerar. Det finns "material" på platsen vid förra cancern i bröstkorgen, men det har inte växt något, så det är troligen inte cancer där."
Jag vet inte ens om jag orkar försöka mer, allting blir bara skit, ALLTING!
"Ett tungt besked från läkaren idag. Rebecca har fått cancer i lungorna. Dom är ca: 1 cm stora (4 st). Hon har haft mycket behandlingar tidigare och det finns inte så mycket varianter av cellgifter för Ewing Sarkom och kroppen orkar nog inte mer av den befintliga sorten och det har ju inte botat henne tidigare. Dom vet inte hur dom ska göra med hennes cancer och vet med andra ord inte om dom kan bota henne. Hon ska nu få tabletter som skall hämna nybildande av blodkärl, vilket är viktigt för cancerns överlevnad och tillväxt. Om tre månader tar dom nya röntgenbilder för att se hur det reagerar. Det finns "material" på platsen vid förra cancern i bröstkorgen, men det har inte växt något, så det är troligen inte cancer där."
Jag vet inte ens om jag orkar försöka mer, allting blir bara skit, ALLTING!
Cancer :(
kände mej typ yr i skolan idag så det var bara till att åka upp till sjukhuset och fylla på med blod,,, låter läskigt kanske jag vet men inte så farligt faktiskt,,blir så ibland när man har låga blodvärden,,
ja just det ni kanske inte vet det,, jag fick diagnosen cancer (E.W.I.N.G-sarkom) höstterminen 2007, tumören satt i hakan, och jag har gått igenom cytostatika behandling (cellgifter) , strålbehandling och operation.
Den 21:a augusti 2008 så fick jag allra sista cellgiftsbehandlingen och allt var över, trodde jag...
Men i höstas så började jag få ont i ryggen, trodde det berodde på att jag hade ramlat eller något men när dom röntgade så visade sig att det hade kommit tillbaka fast denna gången satt den i lungsäcken, alltså inte i själva lungan utan mellan de två "väggarna" som lungorna har.
Det var ett stort kliv bakåt, jag som trodde allt hade gått över blev helt krossad att det hade kommit tillbaka, och det gjorde sååå ont !! det går inte att beskriva! tumören hade gjort så att lungsäcken även hade fyllts av vätska och det var det som gjorde ont, så dagen innan jag började min första nya behandling så satte dom in ett dränage i lungan för att tömma ut detta, och det gjorde ännu mer ont, men det var tvunget att göras så jag fick ligga och pinas helt enkelt,, sen på fredagen (dom satte in det på natten mellan måndag och tisdag) tog dom bort det, och dom sövde inte ens ner mig !* herre gud vad jag blev förbannad på den läkaren som bestämde det. men senare den kvällen tjatade jag till mej så jag fick permission att gå på bio med min kompis Jennie och det fick jag :) ,,, aja så nu får jag cellgifter igen,, denna gången får jag det i fem dagar med början var tredje vecka, men får åka hem och sova hemma under tiden så länge jag dricker mycket i alla fall :) ,, nästa behandling är vecka 7 alltså när vi har lov,, ganska bra för då missar jag inte skolan lika mycket,, aja nu vet ni lite om varför jag ränner på sjukhus hela tiden och blir sjuk lite då och då,, för när man får cellgifter så dödar det även cellerna i blodet:
De Neutrofila : immunförsvaret,, det gör att jag lättare blir sjuk om dom e låga,
HB: röda blodkroppar,, de gör att jag kan bli trött och kanske yr och blek om dom e låga.
ja just det ni kanske inte vet det,, jag fick diagnosen cancer (E.W.I.N.G-sarkom) höstterminen 2007, tumören satt i hakan, och jag har gått igenom cytostatika behandling (cellgifter) , strålbehandling och operation.
Den 21:a augusti 2008 så fick jag allra sista cellgiftsbehandlingen och allt var över, trodde jag...
Men i höstas så började jag få ont i ryggen, trodde det berodde på att jag hade ramlat eller något men när dom röntgade så visade sig att det hade kommit tillbaka fast denna gången satt den i lungsäcken, alltså inte i själva lungan utan mellan de två "väggarna" som lungorna har.
Det var ett stort kliv bakåt, jag som trodde allt hade gått över blev helt krossad att det hade kommit tillbaka, och det gjorde sååå ont !! det går inte att beskriva! tumören hade gjort så att lungsäcken även hade fyllts av vätska och det var det som gjorde ont, så dagen innan jag började min första nya behandling så satte dom in ett dränage i lungan för att tömma ut detta, och det gjorde ännu mer ont, men det var tvunget att göras så jag fick ligga och pinas helt enkelt,, sen på fredagen (dom satte in det på natten mellan måndag och tisdag) tog dom bort det, och dom sövde inte ens ner mig !* herre gud vad jag blev förbannad på den läkaren som bestämde det. men senare den kvällen tjatade jag till mej så jag fick permission att gå på bio med min kompis Jennie och det fick jag :) ,,, aja så nu får jag cellgifter igen,, denna gången får jag det i fem dagar med början var tredje vecka, men får åka hem och sova hemma under tiden så länge jag dricker mycket i alla fall :) ,, nästa behandling är vecka 7 alltså när vi har lov,, ganska bra för då missar jag inte skolan lika mycket,, aja nu vet ni lite om varför jag ränner på sjukhus hela tiden och blir sjuk lite då och då,, för när man får cellgifter så dödar det även cellerna i blodet:
De Neutrofila : immunförsvaret,, det gör att jag lättare blir sjuk om dom e låga,
HB: röda blodkroppar,, de gör att jag kan bli trött och kanske yr och blek om dom e låga.
Trombocyter: blodplättar,, e dom låga kan jag riskera att jag får blödningar, och lätt få blåmärken.
och trombocyterna och HB kan man fylla på om det behövs,, som idag behövde jag HB,
så nu vet ni vad jag tjafsar om och är det något läkarord jag använder som ni inte förstår är det bara till att skriva en kommentar så svarar jag genom att förklara i nästa inlägg.
och trombocyterna och HB kan man fylla på om det behövs,, som idag behövde jag HB,
så nu vet ni vad jag tjafsar om och är det något läkarord jag använder som ni inte förstår är det bara till att skriva en kommentar så svarar jag genom att förklara i nästa inlägg.
Ps. fick skolkläderna idag, fixar bild någon annan dag ,, men dom är fett mysiga ;)
Peace Out!
